Hörlurar

Epos H3 Hybrid är allt-i-ett och blir därmed ett par riktigt mångsidiga hörlurar. För det första så är de både trådade och kan köra trådlöst via Bluetooth, vilket gör att de fungerar lika bra till Playstation, Xbox, PC, mobiltelefon, plattan eller till din Nintendo Switch. EPOS H3 Hybrid har riktigt lång batteritid på över 40 timmar enligt tillverkaren, vilket stämmer ba med verkligheten då jag testade så klockade jag 43 timmar på en laddning.

Micken är gedigen, vridbar och går lätt att placera på ett behagligt avstånd från munnen. När den är vikt uppåt är den avstängd, automatiskt. Något som är en riktigt fiffig funktion är att du lätt kan ta bort micken också; fästet är nämligen magnetiskt och därmed minskar det förslitning som kan förstöra kopplingen. En liten skyddslucka medföljer som du kan sätta dit för att dölja hålet. Det är lite synd, tycker jag, att luckan är helt lös då det är lätt att tappa bort den lilla tingesten. Det som däremot är riktigt coolt är att det finns en sekundär mick som du kan använda när den stora micken är borttagen. Så vips har du ett par smidiga och snygga lurar till lite mer vardaglig användning, utan den förlängda gaming-micken.

I övrigt andas lurarna, som tidigare, kvalitet. De sitter skönt – även om jag kan tycka att hörselkåporna är lite i minsta laget – så har de ändå skön passform. De känns förhållandevis lätta och går att ställa in, även till mitt ganska stora melonhuvud.

Först ut i mina tester så kör jag lite musik (via mobiltelefonen). Ett enkelt knapptryck på bluetooth-knappen på hörlurarna så dyker de upp i listan över tillgängliga enheter och går lätt att para ihop. Jag kör, min vana trogen, Aviciis Heart upon my Sleeve och drar upp volymen med den smidiga volymkontrollen på ena hörselkåpan.

Epos visar i sedvanlig stil vart skåpet skall stå. Det är verkligen kristallklart ljud man får här och när basen kickar in så är den djup men samtidigt inte överdriven. Mitt i testet ringer en vän och jag viker ned micken (hade den stora micken monterad) och trycker på bluetooth-knappen igen, som även fungerar som svarsknapp. Det låter lätt men tyvärr är det inte superlätt att hitta den ganska lilla, tunna och inte alltför räfflade knappen. Rösten i andra änden är stadig och tydlig och även då jag stod i en ganska bullrig miljö så hörde jag honom klart och tydligt och han hörde även mig utan minsta problem.

Nästa test är lite online-spel och jag kopplar in Epos H3 Hybrid till kontorets Xbox One X och kör lite Lemnis Gate, vilket låter alldeles utmärkt. Till Xbox får jag nu, för första gången, koppla in kabeln och köra lurarna i trådat läge. Det som är lite irriterande däremot är att hörlurarna måste vara påslagna och drar därmed ström, även inkopplad med sladd alltså. Det kändes lite ovant, men har med den inbyggda förstärkaren att göra (lite som Blue Microphones hörlurar). Spelljud och dialog låter klockrent och då lurarna som sagt är bekväma och lätta så kan du spendera många timmar med dem på innan de börjar känns av.

Sammanfattningsvis så är Epos H3 Hybrid helt klart värda en varm rekommendation. Det här är verkligen ett par mångsidiga hörlurar, som inte går av för hackor!

Anrika Technics (Panasonics varumärke inom ljud) gjorde intryck förra året med sina lyxiga EAH-AZ70, som både kändes premium och lät bra. I år lanserar man Technics EAH-AZ60, en något mer avskalad modell i plast istället för aluminium-material, med lite mindre högtalarelement samt en HD-kodek (Sonys LDAC). Priset är runt 30% lägre än “storebror” och frågan är vad vi kan förvänta oss av denna lur i mellanpris-segmentet? Häng med så får ni svar!

Förstaintrycket av AZ60 är lite underväldigande. Lurarna lanseras i “vitt” och svart, vi testade den “vita” versionen som dock är solklart grå-silver-ish och inte alls vit på det sätt man tänker exempelvis AirPods eller B&W PI7. Laddetuit både känns och ser plastig ut; snäckorna går i nyanser av gråa toner med en reflekterande silverkant (silver lining?) runt utsidan som ändå lyfter det visuella intrycket något. Designen på snäckorna är ny, vilket ska visa sig vara mycket bra för passformen, mer om det nedan.

Direkt ur lådan så söker lurarna och kopplar upp sig otroligt smidigt med en källa (i vårt fall en smartphone). Jag har testat en mängd true wireless-lurar genom åren och frågan är om något par kopplat ihop sig så snabbt och konsekvent varje gång, som Technics AZ60? Jag tror inte det, faktiskt. Med tanke på att jag är bland de första att få testa AZ60 så fanns vid detta tillfälle heller ingen ny programvara (firmware), vilket gör det ännu mer imponerande då många lurar kommer med barnsjukdomar i mjukvaran, särskilt i början (jag kollar på dig, Sennheiser Momentum TWS 2). En eloge till mjukvaru-utvecklarna på Panasonic / Technics, som säkert också optimerat nyttan av senaste Bluetooth-versionen 5.2 som finns här.

Passformen i örat var verkligen inte Panasonic och Technics bästa gren förra året. Tvärtom så var designvalet att lägga all elektronik och tyngd samlat i ljudkammaren, som stack ut en bra bit ur örat rent ut sagt dåligt. Det gjorde både RZ-500W och EAH-AZ70 svåra att ha i örat vid exempelvis motion eller cykling, vilket är synd då de båda annars lät bra (särskilt EAH-AZ70). AZ60 är lättare, har ett mindre element (8 mm istället för 10) och designen är “droppformad”, skapad för att snäckan ska glida in i örat bättre och ligga skönare mot ytterkanterna utan att sticka ut lika mycket. Detta gör att snäckorna sitter betydligt stadigare. Nu är det noll problem att både träna och cykla med dem, något som är ett stort plus såklart på en lur som marknadsförs som “lifestyle”.

Precis som i nyligen testade (och galet prisvärda) ZERO-TX så verkar kvaliteten på högtalarelementet och mjukvaran spela större roll för ljudkvaliteten än storleken på själva membranet. På AZ60 är detta 20% mindre än hos storebror AZ70, men basen är verkligen inte sämre för det. Ljudkvalitetsnivån överlag måste jag säga förnöjer: vare sig man lyssnar till Magnus Carlssons smärtfyllda stämma i Blue and Alone, eller Marianne Faithfuls sorgset sensuella The Ballad of Lucy Jordan så spelar AZ60 både krispigt och varmt. Mer elektroniska låtar som Dooh Dooh av Barcode Brothers spänner bågen lite hårdare, men Technics nya lur lirar den snyggt och mjukt, utan att varken överdriva register eller underspela basen. AZ60 återger ljudet ganska “rätt” och ofärgat, vilket såklart har sina för- och nackdelar beroende på tycke och smak. Sammantaget känns detta som en kompetent catch-all-lur, som kanske inte briljerar i någon musikgenre men verkligen inte underpresterar i någon heller.

Släpper vi iPhone-sargen och går över till Android så kan vi aktivera LDAC och det blir ett ytterligare lyft i ljudkvalitet, särskilt från en högupplöst källa som Tidal. Skillnaden är förvisso inte enorm, men varje besegrad flaskhals i kvaliteten är ju väldigt trevligt. Här ska Panasonic ha en eloge att man lyssnat på oss (!) och tagit in LDAC även på sina TWS-produkter (man hade det ju redan i fina RP-HD605) då kodeken ger möjlighet att njuta strömmar i högre bitrate än vad SBC och AAC klarar av (även i uppgraderade versioner). Nu väntar vi bara på att Apple ska komma in i matchen någon gång med någon högupplöst kodek på iPhone (Mac har ju aptX åtminstone…).

Ett annat stort plus är samtalskvaliteten – AZ60 både låter bra för talaren och hörs bra för motparten och du kan enkelt använda dig av en (valfri) snäcka åt gången för att prata i telefon. Man har uppgraderat antalet mikrofoner i år till hela åtta stycken totalt (fyra per snäcka) och dessa är både riktade och plockar upp ljud enligt “beamforming”, en teknik som använder sig av DSP för att analysera ljud och fokusera på det som är “viktigt”. Mickarna hjälper också till att skapa en ställbar ANC (brusreducering) som du kan justera effekten av i appen. Jag tyckte mittemellan var ganska lagom, då det tog bort det värsta sorlet på tunnelbanan, men samtidigt inte skapade en tryckande, tyst bubbla runt huvudet.

Batteritiden är god, strax över sex timmar klockade vi den till med lagom volym och case:t laddar i runda slängar fyra gånger till, så du bör alltså klara dig bra på en full laddning även på längre resor utan ström. Snäckorna är IPX4-klassade, vilket innebär att de tål regndroppar och svett, något som blivit rätt standard idag men tänk på att denna klassning endast gäller själva snäckorna och inte etuiet, så börjar det regna gör du bäst i att stoppa undan det.

Summerar jag intrycken så blir det en hel radda plus för Technics EAH-AZ60. Den mycket kortare minuslistan rör det något trista och plastiga materialvalet som känns lite för low-end med tanke på den något höga prislappen (den skulle göra sig bättre strax under 2 000 kr). Men ljudmässigt låter det riktigt bra, passformen är mycket bättre än förra årets modell, ljudkvaliteten i mickarna är klart förbättrad och uppkopplingen mot källan är i världsklass. LDAC är en nice uppdatering för dig som har Android och du som bryr dig mer om innehåll än yta kan därför betrakta EAH-AZ60 som en varm inköpsrekommendation.

Det är lite drygt ett år sen Supra Nero-TX dök ned som en ljudbomb på redaktionen och smekte våra öron lika milt som den tillhörande prislappen på 900 kr. Men västkust-audiofilerna på Supra / Sound of Sweden har inte vilat på lagrarna, utan sökt vidare efter ännu mer ljud för pengarna. Genom att maxa kvaliteten på komponenter och hålla tillbaka på allt annat så hävdar man att man med nya modeller Zero-TX erbjuder marknadens bästa ljud för pengarna – nästan halva priset av vad redan prisvärda Nero-TX kostar.

Men är det verkligen så?

Förstaintryck av Zero-TX kan beskrivas som “enkla” och “funktionella”. Svarta och rätt raka, liksom avlånga i designen, lite som man kanske förväntar sig att ett par lurar designade av entusiaster skulle se ut. Man har sparat in på bling-bling som aluminium, reflekterande ytbehandling, multi-funktionellt ladd-case som skickar vidare ström och andra signaler, trådlös laddning och de flesta, mer avancerade ljudkodekar (som kostar pengar). Däremot fortsätter man traditionen att bygga lurarna i militärklassad flygplanskomposit som – även om det verkligen låter som en säljploj (ni vet alla säljer som säger “NASA använder faktiskt det här!”) – faktiskt har en poäng i hur långvarigt slitstarka lurarna blir. Samtidigt är snäckorna nästan viktlösa med sina 3,9 gram styck och de är även IP4-klassade, vilket innebär att de tål svett och fukt (något som AirPods just fått i sin nyligen utannonserade, tredje generation… med prislapp över 2 000 kronor).

När man plockar snäckorna ur asken så går det snabbt och smärtfritt att koppla ihop dem med en bluetooth-källa, såsom en smartphone. Zero-TX ansluter sen alltid fort efter att ha parats ihop en gång, vilket är tur då lurarna saknar mjukvara som går att uppdatera (firmware). Passformen är god, dels tack vare den ultralätta vikten och men framförallt den avlånga formen så placerar snäckorna mjukt i örats hörselgång och sitter där sen, utan någon tung kammare med en samling ljudelement som drar dem utåt (á la Panasonic SZ-500W).

Vi spelar alltid in våra lurar med pink noise och en mångsidig spellista i cirka 12 timmar innan vi börjar bedöma dem (ja, det gör skillnad att mjuka upp alla elementen från fabrik). Som vanligt gäller att du ska välja den silikonplupp som är den största du kan ha örat, för allra bästa bas – här finns de tre, klassiska storlekarna att välja mellan. True Wireless-lurar har genom åren varit av lite skiftande kvalitet i basen, delvis på grund av konstruktionen som begränsar högtalarmembranens storlek till runt 10 mm, men också på grund av designen och programvaran. Zero-TX har 40% mindre membran än välljudande Technics EAH-AZ70 – innebär det också 40% mindre bas? Det ville jag ha svar på och började plöja igenom referenslistan.

Låt oss “klippa till jakten”, cut to the chase, som jänkarna säger – Zero-TX låter rent ut sagt förjävla bra. Och då inte bara med tanke på priset. Men särskilt med tanke på priset. Effekten går att skruva upp till öronbedövande volym och här finns en kraft och renhet i ljudet som kanske inte klår de allra bästa, men som spelar långt över sin viktklass. Basen gräver oväntat djupt i Carolina Perez Wallins härliga cover av Kent-klassikern Pärlor och ger oss ett mittregister som är i det närmaste perfekt, med glasklar sång och naturlig klang över hela spannet. Danska Scarlet Pleasures underbara titellåt till lika underbara filmen En runda till (What a life) är en typiskt välmixad poplåt som Zero-TX återger utan ansträngning. Utmaningen kommer – lite som väntat – när det blir både rapp och djup bas som ska balanseras, ofta i Hip Hop-låtar och därför blir Zero-TX kanske inte förstavalet för bastorskar som älskar ljudprofilen i Dres hörlurar från Apple.

Det är svårt att hitta många fel, rent ljudmässigt på Zero-TX över huvud taget – ingenjörskonsten och valet av högkvalitativa delar lönar sig big time och belastar ändå inte konsumentens plånbok. Priset vi får betala kommer istället i något enklare utförande och avsaknad av nice-to-have-funktioner såsom höglupplösta ljudkodekar: aptX och dess HD-inkarnationer kostar både licenspengar till Qualcomm och kräver chip från dom. Sonys “licensfria” LDAC hade ju varit en möjlighet – men där krävs att man är godkänd deltagare i jättens program, och ni kan ju gissa om det är gratis (det är det såklart inte). Här får vi nöja oss med lägsta gemensamma nämnarna SBC och AAC, som ändå räcker långt för de flesta (särskilt för Apple-användare). Sound by Sweden utvecklar också “high resolution codec up to 16 bit 48 kHz” i presentationsmaterialet till lurarna; utskällda SBC-kodeken utvecklas också hela tiden och har du en någorlunda ny lur har du garanterat nya versionen av den där och kan då faktiskt spela LPCM Audio data upp till 352 kbit/s i Zero-TX. Det räcker inte riktigt till Tidals okomprimerade ström på 700 kbit/s, men det är ändå inte pjåkigt för en basic ljudkodek i en prisvärd hörlur.

En annan liten skavank är att lurarna bara är med näppe godkända att föra telefonsamtal i. Återigen, här har man sparat in på fancy, multiriktade mikrofoner med brusreducering som andra märken med betydligt dyrare modeller har. Ett telefonsamtal går helt OK att genomföra, men räkna med att det blir aningen avlägset och burkigt ljud för motparten (jag hörde dock motparten bra, när han talade rakt in i sin telefon). Du kan även köra valfri snäcka separat i örat, för samtal eller medhörning medan du cyklar till exempel och behöver uppmärksamhet på trafik och dylikt (podd eller ljudbok fungerar fin-fint för syftet och återges precis som det ska av Zero-TX).

Batteritiden är bra, cirka fem timmars speltid på snäckorna och case:t klarar fyra laddningar till, så 25 timmar totalt – mer än nog för de flesta behov. Lurarna stöder även snabbladdning via USB-C, vilket är ett stort plus. Att ladda upp helt urladdade lurar och case till max tog runt en timme.

Summering så är det bara att konstatera att Supra och gänget på Jenvig har gjort det igen – Zero-TX är ännu mer prisvärda hörlurar än deras redan väldigt prisvärda Nero-TX (hur de står sig mot de lite dyrare och mer påkostade Nero-TX Pro får vi återkomma till). Dessutom är Zero-TX faktiskt bättre passform för mig personligen och har ett smartare case (nej, jag diggade aldrig det löstagbara locket på Nero-TX). När vi dessutom börjar krypa ned i prisnivå på detta sätt och samtidigt håller så hög kvalitet på ljudet, så blir varje prishöjning rent tekniskt orimligt hög: ja, Nero-TX låter något bättre som helhet, men inte nära dubbelt så bra (som de kostar). Zero-TX rår heller inte på vår referens-modell från Bowers & Wilkins – men låter B&W PI7 8-9 gånger bättre för pengarna? Absolut inte.

Återigen handlar allt om behov, budget och prioritering – vill du ha det allra bästa så behöver du betala mycket mer för varje snäpp du vill gå upp. Har du däremot en begränsad budget eller bara vill ha det bästa för pengarna just nu, så har jag mycket svårt att se att du kan få bättre ljud för 500 kr än med Zero-TX, i True Wireless-kategorin. Trots små skavanker kan jag som helhet ändå inte dela ut annat än toppbetyg. Hatten av!