Det finns två givna aspekter med öppna hörlurar som bör nämnas. Först ut: de släpper in omgivande ljud och omgivningen får även ta del av det som spelas upp. De lämpar sig således inte för miljöer med högt bakgrundsbrus och inte heller i mer sociala sammanhang. När det självklara är ur vägen kan vi gå in på det som är intressant.
Generellt är det speciella med öppna hörlurar att luft tillåts att röra sig bort från örat och med denna luft följer ljudvågorna med. Effekten av detta blir att örats uthållighet ökar eftersom resonans och olika basfrekvensers oplanerade sammanstrålning har någonstans att vägen. I vanliga, ljudisolerade over-ear-hörlurar får du visserligen ljudisolering från omgivningen men alla ljudvågor som skapas i hörlurarna trycks in i örat eller studsar runt i kåpan. Vidare gör det öppna skalet att lurarna kan ses som små, perfekt balanserade och akustikbehandlade rum. Ljudet som når öronen anses vara mer naturligt och tydligt just för att samtliga ljudvågor inte tvingas in i öronen. Andra effekter är att ljudscenen ges utrymme att bli djupare och få mer rymd.
I mixnings- och musikproduktionssammanhang är det vanligt med öppna hörlurar just på grund av dessa egenskaper. Uthålligheten, som tidigare nämnts, ökar då öronen klarar av låga frekvenser betydligt längre samt att ventilationen runt öronen bidrar till utökad bekvämlighet. Den tydliga ljudbilden är också eftersträvansvärt, då det du hör ofta är så som det låter, alltså, så som det är tänkt att låta. Givet, vi som lyssnare har ju inte varit med på inspelningen och kan naturligtvis inte veta exakt vad artistens intentioner egentligen var. Vi kan dock – i så stor mån som möjligt – återge det inspelade materialet neutralt, utan att förvränga eller förstärka något.
En utmaning för öppna hörlurar är potentiellt basbortfall och minskning i tryck. Stängda hörlurar har ett givet försprång här, just på grund av den koncentrerade ljudvågen som når örat. Men i gengäld får du, i produktionssammanhang, lite bättre koll på hur det hela kan låta i ett par högtalare.
Det är vanlig att dessa typer av hörlurar är drivna med sladd och så snart det blir analogt kan sladdkvalitet och isolering spela en större roll. En digital signal är korrekt eller tydligt störd, men inget däremellan. Analoga signaler kan störas i mer eller mindre stor omfattning av omgivande elektriska fält.
Sladden öppnar upp för det analoga
Inledningsvis bör man vara medveten om att så snart man träder in i den analoga världen, vilket vi gör när sladdar involveras, så blir det lite mer att ta hänsyn till och nyckelorden i dessa sammanhang är ”balans i systemet”. Vi återkommer till det. Vidare möts man ofta av alternativet med en 6,3mm hane, till skillnad från den vanligare 3,5mm hanen. Bara för att få det sagt, så är det rent ljudkvalitetsmässigt ingen skillnad dessa emellan. 3,5mm är främst ett resultat av ankomsten av portabla, mindre ljudkällor som en Walkman. Så varför finns 6,3mm hanen då kvar?
De två enklaste svaren är att den används till mer än hörlurar och att den tål en avsevärt högre grad av slitage än lillebror. Men för att utveckla svaret när det gäller just hörlurar så finns ytterligare aspekter som spelar in för just 6,3mm hanen.
För att komma till grunden med detta blandar vi in begreppet impedans. Impedans kan slarvigt uttryckas som “motstånd”, det är en förenkling och inte hela sanningen men är nära nog. Vissa hörlurar har en låg impedans, låt oss säga upp till cirka 80 ohm. Nästa nivå rör sig ungefär upp till 250 ohm allt över det anses som hög impedans. För att kunna skicka en starkare signal krävs större utrymme och finns det större utrymme är det ju lämpligt att använda något mer slitstarkt, som till exempel en 6,3mm hane. Storleken gör den olämplig för mindre enheter, men för hörlursförstärkare, en DAC eller ett externt ljudkort är den förträfflig.
Är hög impedans bättre?
För att svara på den frågan bör vi förklara vad impedansen kommer av. Det membran som sitter i hörluren är lindad med en tråd som levererar en elektrisk signal som får membranet att svänga fram och tillbaka. Är tråden tätt lindad krävs en starkare signal och vise versa. Räcker en låg signal så är impedansen låg och tvärtom naturligtvis. Det är här skillnaden kommer in. En lur med hög impedans brukar kunna röra sig mer detaljerat, men kräver då också mer kraft (effekt) för att nå sin fulla potential.
Den sista, komplicerande, faktorn blir då den sändande enheten; även den har en impedans när det gäller förmåga att skicka signalen. Din mobila enhet kommer sannolikt inte ha några problem att driva det lägre skiktet av hörlurar. Går du upp en nivå kommer du märka att du behöver öka volymen. Det kommer nog fungera, men den sändande enheten kommer behöva kämpa vilket exempelvis kommer drabba batteritiden.
Slutligen så får din sändande enhet får inte vara för stark heller för ett par lurar som har låg impedans, risken finns då att du bränner dem. Tillika får din sändande enhet inte vara för svag för ett par lurar med hög impedans, risken är att de inte ruskas runt tillräckligt för att kunna leverera ljudet de ska. Där av uttrycket ”Balans i systemet”. Det går därför inte heller självklart att säga att “en lur med låg impedans är sämre” eller “en hörlur med hög impedans är bättre”. Ofta är den egenskapen något du kan välja efter behov. Beyerdynamic har exempelvis tagit fasta på detta med DT 770; där den ena modellen låter dig välja med 32, 250 och 600 ohms impedans.
Det finns mycket att tillägga i detta ämne och för vetgiriga finns mycket att dyka ner i för att ytterligare addera parametrar till detta både intressanta och komplicerade område. Du har förhoppningsvis nu åtminstone en grundläggande idé och bild av de avvägningar som behöver göras, men också hur du bäst kan tackla dem.