Hörlurar

Direkt när jag plockar upp ROG Fusion II 500 hörlurarna ur kartongen så får jag en ganska gedigen och lyxig känsla. De är lätta. men känns inte sköra. I kartongen finns även ett par extra hörlurskuddar vilket är en väldigt trevlig bonus. Jag har ett väldigt stort huvud, men det är inga problem att ställa in hörlurarna så de även passar min huvudform.

Förvånande nog finns det ingen batteridrift i ROG Fusion II 500 från Asus, så de mer avancerade funktionerna som 7.1-simuleringen funkar endast om du kopplar in dem med den medföljande USB-C sladden. Då lyser även lurarnas RGB-ljus upp och de ser riktigt fräcka ut. När jag kopplar in dem via 3,5mm jacket till Xbox One och Playstation 4 så finns blir det alltså inget virtuellt 7.1-ljud, men chat-mix och dylikt fungerar. Ytterst konstigt att ett par hörlurar i den här prisklassen helt saknar batteridrift.

Ljudet som produceras är klart och fint, men har enligt min mening en ganska klen bas. När USB-C är inkopplat och signalen finns så kan du slå på digitalt framtrollat 7.1-ljud. Jag testade spela upp Avengers Endgame och slog på 7.1-läget och vips så blev min bärbara dator en liten mini-bio. Ytterst underhållande!

Något som också störde mig var att knapp-kontrollerna var lätta att blanda ihop när lurarna sitter på huvudet. Det var både en och två gånger som jag skruvade på fel vred när jag ville använda chat-mixen, men inte röra volymen, eller tvärt om. Det finns inget enkelt sätt att känna vilket vred som är vilket utan du måste helt enkelt i stridens hetta komma ihåg vilken sida av hörlurarna som har vilket vred (något som även är fallet med exempelvis SteelSeries Arctis 7P). Det är inte så lätt alla gånger.

Knappen för att stänga av micken är också inte helt lätt att hitta och det finns ingen indikation på om micken är av eller på. Det måste medges är högst irriterande.

Sammanfattningsvis så är ROG Fusion II 500 från Asus väldigt snygga, bekväma med bra ljud och funktioner men inte alltid så användarvänliga och rätt dyra.

Asus skickade testexemplar för denna recension. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

Vad gör man med sina TWS-lurar när man tar av dem och inte har laddningsboxen i närheten? Jo, man parar ihop dem så att de fäster med magneter i varandra. Pausar de uppspelningen och ligger beredda tills du åter sätter dem i örat? Givetvis! Kopplar de upp snabbt? Snabbare än du får in dem i örat. Har laddboxen ett litet läge där locket låser så att du enkelt kan plocka upp dem? Såklart – och magnetiskt lås åt andra hållet.

Ungefär så var upplevelsen av Sony WF-1000XM4. Genomtänkta detaljer visar sig allt eftersom och bidrar till en storslagen helhet. Med en nästan fulländad design och en nivå som imponerar i allt, är dessa true wireless in-ear lurar en njutning. Och så långt har vi varken nämnt brusreducering eller ljudkvalitet.

Det finns dock två detaljer som stör. Dessa är inte deal breakers, men ändå; WF-1000XM4 är ju så nära perfektion.

Sony WF-1000XM4 – Det övergripande

Nyligen testade vi WFs storebror WH-1000XM4 här på Senses (förvillande likt namn på en helt annan modell? Absolut). Detta test är på intet sätt en direkt jämförelse, men vissa aspekter blir trots det intressanta att ställa mot varandra.

Batterikapaciteten är utmärkt. Du får åtta timmar plus två fulla laddningar från boxen. 24 timmar i sig är inte utmärkande, men snabbheten i uppladdningen gör att kapaciteten räcker utan problem. Tar det slut får du sansa dig i cirka fem minuter, sedan har du ytterligare två timmar till förfogande. Laddboxen laddas trådlöst eller med USB-C sladd och har fått diskretare mått än föregångaren. Du informeras om din batteristatus med en diskret LED-lampa som visar antingen grön eller orange färg. Locket låser sig i öppet läge och lurarna sugs fast magnetisk.

Du får med tre storlekar av silikon-örontoppar. Passformen är god och den ringa vikten gör att lurarna vilar bekvämt i öronen. Du kan bära dem länge utan att känna dig obekväm.

På respektive lur har du touchkontroll där du kan ställa in hur knapparna ska användas. Du kan tilldela knapparna volymkontroll, lyssningsläge och uppspelningskontroll.

Tre uppspelningslägen

Låt oss börja med brusreduceringsläget. När vi testade Sonys WH-1000XM4 var effekten av brusreduceringen förstummande bra. Nivån var sådan att hjärnan fick vissa bekymmer med att förstå var all omgivning tog vägen. Denna påtagliga effekt uppnås inte med WF-1000XM4 och ska inte heller förväntas. Till att börja med tar örat upp ljud även utanför örongången och ett par over-ear lurar behöver ju heller inte bekymra sig över passform.

Blir det knäpptyst? Nja, vissa frekvenser smiter igenom och reduceringen är inte snabb nog att fånga upp stötljud till exempel. Men det blir vansinnigt bekvämt. Låga frekvenser försvinner helt, tjim och tjo runt omkring hörs igenom precis lagom för att du ska få glimt av vad du slipper och du får en perfekt isolering. Vidare slipper du obehaget som upplevdes med WH-1000XM4, även om du kan känna ett litet tryck i örongången av brusreduceringen.

Vidare finns läget “omgivningsljud”, eller “genomhörning”. Detta läge fungerar mycket bättre på WF-1000XM4 än på WH-1000XM4. Genomhörningen känns som en kombination av omgivningen och brusreducering. Låga frekvenser försvinner, medan detaljer i ljud runt omkring dig förstärks. Detta läge är helt perfekt för exempelvis bilkörning där tröttande omgivningsljud som vägbuller och motorljud försvinner men du hör fortfarande såpass att trafiksäkerheten inte påverkas. En observerad detalj är att detta läge gör att din omgivning nästan alltid låter som en ljudkuliss för exempelvis ett fik eller restaurang. Trevlig när du lämnar tystnaden i brusreduceringsläget!

Läget AV gör lurarna helt inaktiva (passiva). Kan vara ett alternativ om man upplever att örongångarna behöver vila från brusreduceringen. Men i ärlighetens namn har det inte behövts.

Ljudkvalitet – Sony WF-1000XM4

Kort och gott finns det inget att anmärka på i denna avgörande kategori. WF-1000XM4 levererar ljud i världsklass genom alla musik-genrer som lurarna har testats mot. Allting låter naturligt och inga frekvenser känns svaga eller tunna. Till skillnad från WH-1000XM4 påverkar inte brusreduceringen kraften i musiken. Armin Van Burens Beautiful Life rycker i höfterna och Michael McCanns Watchtower får hakan att sakta röra sig fram och tillbaka. Detaljrikedomen är magnifik och precis allting hörs.

Givetvis måste tillstås att, rent ljudkvalitetsmässigt för audiofiler så ligger WF-1000XM4 något snäpp under WH-1000XM4s nivå. Det vore ju i det närmaste hokus-pokus om 6 mm element kunde leverera på samma nivå som 40 mm element. Men det är sannerligen inte långt ifrån.

En irriterande detalj – men det handlar (nog) mest om mjukvara.

Kontrollknapparnas storlek och känslighet kan bli lite av en irritation. Det är i stort omöjligt att inte komma åt kontrollknapparna när du sätter in lurarna, vilket resulterar i att du måste stega runt de olika alternativen varje gång. Snöar det ute får du passa dig. Under en promenad landade en snöflinga (!) på respektive lur. Först växlade lurarna till Ambience och när nästa flinga landade så stoppades musiken.

Den andra detaljen handlar mest om mjukvara och ska faktiskt inte belasta WF-1000XM4. Sonys egna app som styr allehanda inställningar och finesser är långt ifrån optimalt. Använder du båda lurarna och behöver ladda den ena stannar uppspelningen om du placerar den i laddboxen. Råkar det vara den lur som styr uppspelningen måste du (åter)aktivera uppspelningen från källan.

Du måste också ha koll på vilken lur som du tog ut först, då den blir styrande. Lägger du ifrån dig den styrande luren och går en bit ifrån tillsammans med ljudkällan, tappar du efter tag kontakt och ljudet börjar hacka. Vidare upplevs appen lite väl tjatig om när det gäller status på laddning. Ideligen kommer det upp en liten ruta som informerar om vilken laddning lurarna och boxen har, men bara så länge du inte laddar allt, för du får du ingen information alls om status förrän du lyfter ur en lur.

Sony WF-1000XM4 – summering

Sony WF-1000XM4 är i stort perfektion. Ljud-, funktion- och komfortmässigt levererar de på högsta nivå. De är inte billiga, men ändå prisvärda. Principen att en produkt ska ha alla rätt för att erhålla högsta betyg gäller och i det här fallet är det ett medvetet val att inte belasta WF-1000XM4 för en undermålig app (mjukvara har historiskt aldrig varit Sonys starkaste sida). Utvecklas mjukvaran finns det inget att anmärka på. Det skulle i så fall vara styrningsknapparna. Men det är en detalj, och den är liten. Även om knappen är stor.

Sony skickade testexemplar för denna recension. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.

• Spellista för testning
  • Thomas Bergersen – Empire of Angels
  • Seven Lions – Freesol
  • Solar Fields – Sombrero
  • Hans Zimmer – Buyer Beware
  • Agnes Obel – Familiär
  • Alan Jackson – Drive
  • Dave Weckl – Dis´Place This
  • Von Dinkelmeyer – Countach 1988
  • Michael McCann – Watchtower
  • Armin van Buuren – Beautiful Life
  • Dawn Upshaw – Lorsque Vous N’Aurez Rien A Faire (ur Cherubin)

När in ear-lurarna SXFI TRIO från Creative dök upp i recensionshögen trodde jag att det var ett par trådlösa lurar. Alltså inte ett par True Wireless-hörlurar, som helt saknar sladd, utan den andra, “gamla” varianten trådlösa lurar som har sladd mellan höger och vänster hörsnäcka – men ingen sladd till din telefon. När jag plockar upp dem ur lådan så blir jag väldigt förvånad över att det här faktiskt är ett par trådade hörlurar och därmed inte är trådlösa överhuvudtaget. Det är ganska förvånande, med tanken på den hyfsat saftiga prislappen.

Det som ingår till SXFI TRIO från Creative är en en liten, smidig behållare i gummi som du kan ha dina lurar i och en adapter från USB-C till klassik USB A. That’s it. Jag har ju, som en stor del av befolkningen. en iPhone och den har som bekant inte USB-C (som alla Android har) utan Apples egen anslutning Lightning. Det finns ingen sådan adapter i lådan. Så jag går snabbt in på nätet och besäller hem en USB-C till Lightning-adapter. Så i väntan på att kunna testa lurarna till min telefon så kopplar jag in dem till datorn…

De dyker direkt upp där och går att använda, inga problem här inte. Så jag tänker att jag ska ladda ner appen som ska ha en massa extra funktioner till lurarna. Tji fick jag, den verkar inte finnas till datorn, bara till din telefon. Så jag får snällt vänta tills nästa dag innan jag kan testa dem fullt ut.

Eftersom hörlurarna ändå funkar till min dator så sätter jag dem i öronen och börjar med att testa dem med lite musik. Jag använder alltid Heart upon my Sleeve av Avicii, just för att den låten har det lugna och det tunga i en och samma melodi. Direkt så känner jag att jag förstår varför prislappen ändå är så hög. Ljudet är kristallklart och och när basen kickar in så är den både djup och behaglig. Lurarna sitter perfekt i mina öron, utan att det känns om de “täpper till” för mycket men på samma gång så isolerar de ljudet på ett bra sätt och fungerar därmed även fint i bullrig miljö. I väntan på adaptern så använder jag SXFI TRIO i ett FaceTime-möte och upplever inga som helst problem att höra de jag pratar med och de hör mig klart och tydligt. Volymkontrollen på sladden är lättillgänglig och inte svår att hitta även om du inte tittar på den.

Jag ser fram emot att få testa lurarna på telefonen med appen, som skall enligt utsago analysera din hörsel för en ännu bättre upplevelse. Nästa dag ligger den lilla tingesten i brevlådan och jag kopplar snabbt in den och, och, och…

Den fungerar inte. Alls. Telefonen hittar inte hörlurarna. Nu köpte jag en billigare adapter förvisso, men ändå från en respektabel firma och inget skräp. Efter lite snabbt sökande på nätet så blir det klart att jag inte är ensam om det här problemet. Ska man få ut ljud får du hosta upp kosing och köpa en adapter i premium Apple-version. Känns sådär att som iPhone-användare tvingas lägga ännu mer pengar, när hörlurarna redan kostar en slant.

Irriterad så letar jag reda på en vän som har en Android med USB-C och vips så fungerar lurarna direkt. Appen laddas snabbt ned och efter lite trixande är lurarna inställda exakt efter min hörsel. Personligen tycker jag inte skillnaden blev superstor efter allt fixande, men för dig som verkligen tweaka ditt ljud in i minsta detalj så är det nog ändå värt det. Högst upp på kontrollern finns en on knapp som förstärker ljudet ytterligare. Den drar ström från källan den är inkopplad till och därmed är det ingen risk för batteritorsk. Mellan volymknapparna sitter knappen så du kan kontakta assistenten och/eller byta låt, svara i telefon och så vidare.

Sammanfattningsvis så är SXFI TRIO från Creative ett par imponerande in-ear lurar och bland det bästa ljudet jag har hört i ett par in-ear-hörlurar någonsin. Fast när en produkt är mer eller mindre obrukbar till en stor del av marknadens telefoner utan extra tillbehör – som ju bör ingå – så faller tyvärr betyget en hel del. Fodralet proklamerar att denna fungerar till både Android och iOS men det borde finnas en stor varning om att om den ska funka till Apple behövs en extra adapter, som du måste köpa själv. Så betyget blir godkänt – men jag känner inte att jag som drabbad användare helhjärtat kan rekommendera en halv produkt.

Creative Labs försedde oss med recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har aldrig redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid med konsumenten i fokus.

Intentionen med Skullcandy Push Active blir tydlig så snart du öppnar boxen och ser de bygelklädda, true wireless-lurarnas dioder piggt lysa upp i blått; – “Vi är klara, dags att köra!”. Det tar cirka tjugo sekunder av uppstart innan de är igång och länkade till telefonen. Push Active riktar sig främst till träningsprofilen snarare än audiofilen, men mycket finns under ytan. Därför finner Push Active sin givna plats på fler ställen, än bara på gymmet och löparspåret.

Passform

Passformen är ok, men det är lite trixigt att få lurarna att sitta rätt och sluta tätt. Sannolikt kommer detta av två skäl: De medföljande plupparna i tre olika storlekar är för mjuka. Lurarna väger trots allt åtta gram per lur och då krävs lite stabilitet i örongången. Den andra faktorn är att bygeln, som trots allt får lurarna att hyfsat sitta på plats, inte är formbar. Shures SE-serie är ett utmärkt exempel på byglar som du själv formar så att snäckan sitter perfekt.

Ljudupplevelse Skullcandy Push Active

När lurarna väl hamnat rätt så levererar Push Active en OK ljudbild. Man ska dock komma ihåg att öronen anpassar sig ganska snabbt och hjälper till att få det att låta bra. Vid jämförelse med andra in-ears (lite för att nollställa öronen) – som exempelvis klart billigare Sudio Vasa Blå – blir tyvärr ljudbilden inte så mycket att hurra för. Vissa inställningar går att göra i Skull-iQ-appens EQ (mer om det nedan). Men alltför stora korrigeringar tenderar att stjälpa och förvränga ljudbilden mer än faktiskt hjälpa den. 

Basen kan du justera upp så att den blir tydlig och effektfull på låtar som Seven Lions – Freesol eller Solar Fields – Sombrero. Det är på låtar som Dave Weckls – Dis´Place This eller Thomas Bergersens – Empire of Angels som Push Active kommer till korta. Helheten och mellanregister blir lidande, det hela känns tunt och lite ihåligt.

Vad är Skull-iQ?

Appen Skull-iQ laddas ned på sedvanlig app store och är fylld av trevliga features (något vi också rörde vid i recensionen av hyllade storebrors-modellen Skullcandy Grind Fuel). Den mest centrala funktionen är givetvis röststyrningen. Relativt enkelt får du lurarna att genomföra kommandon som paus, play, next, previous samt påkalla uppmärksamheten hos din enhets egna assistent. Vidare är det inga problem att justera volymen och dessutom aktivera Skullcandys egna variant av genomhörning; Stay Aware. Funktionerna kan du givetvis också styra med programmerbara knappar på själva lurarna, så du slipper att sitta och prata i en tyst tågkupé. 

Två andra features, som är värda att nämna är Share Audio och integreringen av Tile, som Skullcandy byggt in i sina lurar i flera år. Share Audio tillåter dig att dela det du lyssnar på till andra användare av Skull-iQ, en funktion som kan komma riktigt väl tills pass i flera situationer. Tile hjälper som bekant slarvpellen att hitta en lur som är borttappad. Vill du kan du också använda en av lurarna som avtryckare till kameran.

Dessutom finner du också en EQ, snabbkontakt till Skullcandys kundtjänst samt en användarmanual. Allting snyggt och prydligt förpackat. Bra!

Vad som är riktigt bra med Skullcandy Push Active

Med risk för att upprepa oss måste Skull-iQ nämnas under denna rubrik. Appen ger Push Active en bredare arena att verka inom och öppnar upp för vardagligt bruk. Det är en fröjd att lyssna på en pod i köket med genomhörningen på när barnen springer runt och låter (så att man har lite koll men ändå inte får allt oljud). Valfritt är det ju givetvis att stänga av Stay Aware, bara för en stund, och njuta av tystnaden. Ytterligare ett exempel är att vintertid slippa rusta av handskar, fippla med proppar och hitta telefonen för att pausa. Tillhör du gruppen som gärna somnar till en podcast är återigen Stay Aware ett utmärkt sätt att göra det, men att samtidigt ha koll på omgivningen. Och så allt detta med röstkommandon. Det gör att användningsområdet blir betydligt större och Push Active får gärna hänga med lite överallt.

En annan del som imponerar starkt är batteritiden. Fulladdade lurar håller tio timmar och tio minuter i laddboxen ger en påfyllning av cirka två timmars speltid! Laddboxen ger 34 timmar, så totalt blir det svindlande 44 timmar. Under testperioden laddade lurarna faktiskt aldrig ur helt. Ligger de inaktiva somnar de, men vaknar så snart du rör dem. Innan du åter har dem i örat är de länkade och klara att användas. Push Active kommer med en USB-C sladd som är smidig nog att ha med om du trots allt måste fylla på kräm.

Det som behöver putsas

Stay Aware är en lysande, men sårbar funktion om den inte görs rätt med aktiv brusreducering (som kräver mjukvara och hårdvara i form av mikrofoner som scannar av oljud). Ligger vinden på nu blir det ett fasligt oväsen och funktionen blir obrukbar. 

Som telefon-headset imponerar heller inte Push Active, återigen mycket på grund av riktade mikrofoner. Du hör utan problem, men din motpart får det tuffare då luren sitter långt ifrån munnen. 

En detalj som inte slutat störa är fodralet. Boxen i sig är stor, men acceptabel med tanke på den excellenta batterikapaciteten. Utformningen är dock sådan att fodralet nästan inte går att öppna utan två händer då ytan är synnerligen hal och anonym. Ett litet problem kan man tycka, men inte i längden. När allt annat styrs med rösten, torde boxen gå att utforma så att man enkelt kan öppna den med en hand.

Kontentan Skullcandy Push Active

Det finns som sagt många rätt med Push Active, men dessvärre är det som blir fel det viktigaste. Passformen och ljudbilden sänker betyget flera steg, något som förhoppningsvis Skullcandy ordnar till med kommande modeller eller versioner. Kanske öka till 8 mm element och göra något åt både pluppar och byglar? I övrigt är dessa lurar tillsammans med Skull-iQ annars riktigt trevliga. Slutligen då: är Push Active prisvärda? Svaret blir ett nja. För cirka 900 kr finns många alternativ och Push Active har åtminstone två stora delar att hämta in, samtidigt som de prismässigt inte ligger så mycket lägre än sin betydligt bättre storebror Grind Fuel.

• Spellista för testet
  • Thomas Bergersen – Empire of Angels
  • Seven Lions – Freesol
  • Solar Fields – Sombrero
  • Hans Zimmer – Mombasa
  • Agnes Obel – Familiär
  • Really Slow Motion – Dominus
  • Alan Jackson – Drive
  • Dave Weckl – Dis´Place This
  • Junkie XL – Roland of Eld
  • Ulrich Schnauss, Jonas Munk – Sirocco
  • Armin van Buuren – Beautiful Life

True Wireless-hörlurar blir mer och mer populära och jag har vid det här laget testat ett helt gäng. De som jag har gillat bäst hittills är GTW 270 HYBRID från Epos, just för att de prickar in det som jag söker i ett par TWS lurar: de är bekväma, har fint ljud och bra batteritid.

Skullcandy har en uppsjö modeller av hörlurar och jag har recenserat flera tidigare utgåvor. Dessa är i en annan prisklass än Epos-hörlurarna, men de har ändå varit och nosat på förstaplatsen. Dagens test är av nya produkten Grind Fuel och redan när jag öppnar kartongen så inser jag att Epos kanske får se att deras tid på tronen är förbi…

Till skillnad mot de andra Skullcandy-lurarna jag testat har dessa inte den lilla “armen” nedtill, utan är mer kompakta. Jag öppnar asken och ser att den är laddad till hälften redan från fabrik, så det är bara att ploppa in snäckorna i öronen. För att koppla dem till telefonen så behöver man trycka in knappen på den vänstra hörluren och vips dyker den upp i telefonens bluetooth-meny. Jag passar även på att ladda ned Skullcandy-appen.

Först ut så ringer jag upp en vän för att testa lurarna under samtal. Nu kommer vi till det klassiska problemet som Skullcandy har (och tyvärr många andra TWS-tillverkare): Knappen sitter på så vis att när du trycker in den så trycker du även luren hårdare in i örat. Som tur så är knapparna mjuka, men det är ändå obehagligt. Assistenten aktiveras och jag kan ringa mitt samtal. Signalen är klar och tydlig och likaså är rösten i andra änden. Jag testar att vara i en ganska bullrig miljö med slammer och musik och jag hör den andre personen perfekt och han hör mig utan problem också. Inget lagg eller eko.

Nöjd med mitt första test så är nu Skullcandy-appen nedladdad. Nu har jag röststyrnings möjligheter via appen så jag behöver bara säga “Hej Skullcandy” och sen till exempel “byt låt” eller “sänk ljudet”. Med andra ord behöver man inte använda knapparna på lurarna. Tyvärr – ska jag väl säga – så fungerar röststyrningen endast om appen är igång och även då kan den ibland vara ganska seg på att förstå vad jag vill. Appen har flera andra bra funktioner som bland annat att den kan analysera din hörsel och därmed anpassa lyssningsupplevelsen, på klassikt Skullcandy-manér.

Så hur låter musik då? Det låter helt fantastiskt bra! Klart och fint ljud, med förvånansvärt kraftig bas. Ljudet är verkligen rakt igenom behagligt.

Passformen på Grind Fuel är väldigt skön och även efter en längre tid finns det ingen känsla av obehag. Batteritiden är imponerande, över 40 timmar enligt tillverkaren, och det stämmer kan jag intyga. Bara första laddningen från fabriken räckte över 25 timmar.

Sammanfattningsvis så blir Grind Fuel från Skullcandy helt klart ett måste och det hade kunnat bli full pott om det inte vore så att knappen fortfarande sitter så dumt till på lurarna och att asken är ganska så stor och klumpig. Fast med tanke på prislappen så får ändå Epos GTW 270 Hybrid se sig besegrade och kliva ner från tronen!

Recon 200 gen 2 från amerikanska Turtle Beach är helt klart bland de billigaste gaming-hörlurarna vi har testat här på senses.se, med ett pris på under 500-lappen. Så jag förväntade mig inga underverk när jag lyfte dem ur lådan. Det jag slås av direkt är att Recon 200 Gen 2 känns ganska lätta och extremt plastiga. Ytfinishen ger ingen indikation på någon särskild ambition, snarare tvärtom. Jag blir snabbt konfunderad när jag inser att det kommit med en laddkabel till hörlurarna. De är ju trådade?

För att citera Roy i Macken så “den går på batteri också kan man säga!” – för det är sant. Recon 200 Gen 2 har 12 timmars batteritid och när lurarna är laddade så förstärker de signalen de får (lite som Blue Microphones Sadie alltså). Det vill säga enligt tillverkaren. Reglaget har tre lägen, PS, OFF och XBOX. Jag börjar med att testa dem till Xbox One, med lite Halo Infinite.

Ljudet i lurarna i avstängt läge är helt okej; det är klart, rent och har en ganska skön men tillbakadragen bas. Jag klickar över lurarna till Xbox-läget och direkt märker jag… Absolut ingen skillnad. Det låter precis likadant. Konfunderad slår jag över knappen till PS-läget och nu hör jag en liten liten skillnad i ljudet, men inget som kan komma och kallas “förstärkt signal”. Ljudbilden känns även väldigt klaustrofobisk och det finns ingen rumskänsla i den alls, oavsett inställning.

Jag började nästan fundera på om jag hade fått ett par lurar som var trasiga, men efter en snabb Google-sökning så verkar det som att fler än jag tycker samma sak. Jag vrider nu ned micken för att kunna köra lite online. Jag spelar med en vän som knappt hör mig på andra sidan. Jag får ta av mig lurarna och snackar rakt in i micken för att han ska höra mig ordentligt. Detta beror troligen på att mick-armen är väldigt kort och kommer därmed väldigt långt ifrån munnen. Att kunna höra varandra i strid är ju A och O i gaming.

Det finns både ett volym-reglage och ett reglage för mick monitoring, det vill säga att du får feedback och hör dig själv om du ligger för högt i volym. Det är ett välkommet plus, då många som spelar onlinespel ofta blir väldigt högljudda och det skär i medspelarnas öron. Det som är förbryllande dock är att även när volymen var på max så hade folk svårt att höra mig. Ett plus är förvisso samtidigt att du behöver inte vika micken hela vägen tillbaka för att den ska stängas av utan det finns ett mellanläge.

Sammanfattningsvis så är Recon 200 gen 2 från Turtle Beach verkligen ett par väldigt basic hörlurar, som sitter skönt på huvudet även vid lite längre spelsessioner. Det som är konfunderande för mig – fortfarande – är den så kallade “förstärkningen”, som nästan bara känns som ett missvisande säljargument. Så betyget blir precis rakt i mitten då dessa lurr ändå är prisvärda med sin sköna komfort och helt okej ljud för prislappen.